lördag 11 augusti 2012

Vådan av att vara tonårsförälder/ få honom att göra nånting

Igår var vi på landet. Det skulle röjas och vi behövde hjälp av vår tonårspojke.

Klockan 12.30 knacka jag försiktigt på hans dörr och sa med mammavänlig röst att han skulle stiga upp. Ingenting. Är ungen i liv?

Knacka lite hårdare då grymtar han till svar att får han aaaldrig sova?

Då väcktes djävulen i mej och jag tog ett signalhorn som jag tuta och tuta med och ropa att stig upp, hmmm, näin meillä.

Sluuuta! skriker han tillbaka.

Jag hota med att han aaaldrig mer får pengar. Det sket han blankt i för han vet att det inte stämmer.

Då tog jag till det tunga artilleriet. Jag sa helt lugnt, ödesmättat....
- Stiger du inte upp kommer nu kommer du att ångra dej. Nu far vi och du kommer efter med mopon, fattar du?(Vad jag då skulle ha gjort vet jag inte men jag brukar nog komma på nånting som svider)

Han kom efter med mopon för han har ju trots allt lite självbevarelsedrift kvar.

Jag blev glad och ville lätta upp stämmningen och sa igen med mammavänlig röst.
Hej, min son. Hur har du det?

Han svara: Helt superskit. Jag måste ju arbeta. Ner på jorden igen, kära mor.

Vad tror ni? Börja vi käbbla igen eller är jag tillräckligt vuxen för att inte blir provocerad?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar