Att vara 40 something är ganska mycket annorlunda som att vara 30 something. Åtminstone för mig.
När jag var 30 gifte vi oss, fick hushåll och barnen var små. Allt var möjligt och allt drömde jag om. Illusioner var bara förnamnet. Att livet skulle bli perfekt var det ingen tvekan om. Och bara det perfekta dög.
Nu är jag 40+ , folk har skilt sej, gjort konkurser, barnen har blivit stora, huslånet är inte betalt. Och senast igår konstatera jag att livet blir bra konstigt ibland.
Åren mellan 30 och 40 måste vara de mest händelserika. Det går så fort att man knappt hänger med. En del stötar får man av livet. Hur man orkar? Med humor och medan det långsamt går upp ett ljus:
Livet går kors och tvärs så går även denna vers.
Det är jämna plågor och life´s a bitch and then you die.
Man liksom börjar förstå innebörden av dessa klichéer och godkänner det. Och så fortsätter man som ingenting.
Låter jag gammal? Jag ÄR medelålders, jag ÄR vuxen. Jag har äntligen blivit vuxen. Jag behöver inte tänka på hur många gråa hårstrå jag har, hur många överlops kilon jag bär på. Vad jag vill bli när jag är stor.
Jag är vad jag är och speciellt stor blev jag inte, förutom kroppen som blev lite större än vad jag hade planerat.
Herregud, det låter som ett sista brev som skall läsas upp på min begravning. Det är det inte. Mera lite eftertanke, begrundan över hur livet är så här halvvägs mot graven.
Inte skall jag stagnera i det här tillståndet tills jag dör. Utan nu sker det en slags utveckling fortfarande. Jag bryr fortfarande om mitt utseende och visst har jag tankar om mitt "proffesionella jag".
Och nu orkar jag inte dilla mer. Se on molo!
Vilket fint inlägg. Läser gärna mera på samma tema. Går ganska mycket i 2halvvägs-genom-livet"-tankar just nu. Både skönt och lite vemodigt.
SvaraRaderaTack. Aj, du har också sådanan tankar. Kan vara ganska skrämmande, ångestframkallande men också skönt och vemodigt som du skrev. När ingenting kan vara okomplicerat utan när allt skall vara allt... kanske jag borde filosofera mindre.
RaderaMolo, jaa nu e de skrämmande när man tänker att halva livet har man levt, hur ska man hinna me allt? , å andra sidan har man ju gjort så helvetes myky, som int syns åt nån annan, bara påsarna under ögona ;) men de att man igen kan tänka att när ungarna blir stora, så kan man leva samma liv som före man fick dom, men 10000000000ggr förståndigare, för jag vill fortsätta tro, att jag åldras rätt. Man förstår saker å ting så myky bättre. All of theese lines across my face, tells you the story of who I am. puss
SvaraRaderaNu får du kanske ursäkta mig men den dagen du blir förståndig äter jag upp mina gamla hatten. Jag vill inte att du skall bli förståndig och göra dedär crazyiga grejerna, capish? Så lovar jag att jag inte heller blir förståndigare. Hellre oförståndig än bitter, eller hur?
Raderajepu men endå e de ju bra att tro att man e så jääävla förståndig, fast resten av världen håller dej lite konstig, men de ju bara deras förlust höhöhöhöhöhö crazy på ett förståndigt sätt, if you catch my drift?
Radera