fredag 28 december 2012

Ett litet fattigt barn jag är

När min flicka var liten var en av hennes favoritlekar: ett litet fattigt barn jag är.

Släktskapet märks tydligt. Jag gillar att läsa böcker om fattiga människors strävanden: Utvandrarna, StormskärsMaja, Lilla huset på prärien och nu Ulla-Lena Lundbergs nyaste IS...

Ibland märker jag att människor tävlar om vem som har det värst, vem är tjockast, vem har den värsta mamman/släkten, vem som har minst pengar, mest att göra...

Jag försöker att inte delta i såna tävlingar, det är så sorgligt. Fast ibland när jag är melankolisk händer det att jag klagar högljutt.

Alla har vi våra kvarnar, både riktiga och påhittade, att slåss mot. Och vem som har det värst skall jag lämna oskrivet.

Kanske är det hunden på Sergels torg vars husse var en knarkare. Det var så hemskt att jag hastigt slog ner min blick och skynda bort. Allt är så satans relativt.

4 kommentarer:

  1. Det där har vi gemensamt, jag tycker överlägset mest om just sådana böcker. Har läst fast hur många böcker om fattigdom, misär och elände, varför det intresserar kan man ju undra men... Helst ska det dessutom vara verklighetsbaserat.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Instämmer. Fast jag är glad att just jag inte behöver kämpa för min tillvaro.

      Radera
  2. Jaaa jag tror att alla har vid någo skede i sitt liv tufft,mer eller mindre, somliga gillar att öppna sej, jag väljer att öppna mej åt stackars dej, därför måst jag säga, att en riktig vän, som jag haft i 12 eller hela mitt liv,men (you know ) lyssna på mej, gråta me mej, o lite åt andra hållet, du e starkare än, mej så de e en guldgruva.. så lösning till många människor e ju nog än äkta vän. De finns så få av dom,puss o nattinatti

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vill du att jag skall öppna mig?;)

      Radera