Satan, I hate it men

på torsdagen avgörs mitt öde. Skall jag bli konstnär? To be or not be?

Jag är som en spänd pilbåge som när som helst brinner av. Jag har fotat mina tavlor och kollar in dem om och om igen. Är de bra? Duger de till nånting? Jag kollar mina klasskamraters tavlor och frågar samma frågor.
Jag har inga svar. För hur kan man jämföra konst. Smaken är ju som bekant ingenting man kan diskutera.

Helvetes, helvete ifall jag inte kommer in tänker jag sluta med att drömma och bara dra täcket över huvudet och aldrig någonsin sticka ut mitt huvud mer. Där tänker jag mögla tills alla har glömt mina utopiska  drömmar.... hur länge tar det förresten. Har på känn att jag ganska hastigt skulle bli uttråkad där under täcket.

I alla fall tröstar det mig att det är många andra som är i samma situation. Vi skall peppa varandra och vänta in stunden för vår dom tillsammans. Vi skall dricka några öl på en restaurang i Kabelfabriken, tillsammans går vi ca klockan 18 fram till skolans dörr för att se vem av oss har kommit in.

Vi är 27 stycken och 12 kommer vidare. Kan tänka mig att det blir tårar av glädje och besvikelse. Hur det än går kommer jag att vara glad för de som kommer vidare och ledssen för de som inte gör de.

Vilken jävla helvetes situation det här är.