Blogga igen?

Läste just igenom några inlägg här på min blogg. Jag konstatera att det låter ju som om jag skulle ha ett liv och som jag skulle ha tankar i mitt huvud.

Borde kanske börja blogga igen bara för att få  nerskrivet sådant som annars bara blir glömt.
Vad har jag gjort som man skulle kunna skriva om?

Igår hade jag jättesmutsigt, fult hår, riktigt en bad hair day. Jag får mina infall nu som då, jag hinner ingenting tänka före det är gjort.
Jag tog tag i hästsvansen och klippte av den. Det tog  en sekund så var det färdigt. Mycket effektivt.

Sedan börja jag skratta hysteriskt. Jag likna en rotborste. Jag skratta och skratta, jag hade väldigt roligt. Så klippte jag lite till för att få det jämt...

Det blev inte så tokigt ifall man sätter spänn lite här och där för att dölja det som blev fel.
Borde jag bli inspärrad?

Jag är inte särskilt smart

På FB kan man göra alla världen konstiga tester. Vilken färg, nummer, djur, stad är du? Av nån underlig anledning gör jag dessa tester, helt på lek.

Tills en dag när jag gjorde testet om hur smart jag är. Detta svar fick jag ( jag kopiera det)

Du är inte särskilt smart, men det spelar ingen roll. Världen behöver inte bara raketforskare och nobelpristagare i litteratur, den behöver också människor som gör hederligt arbete med sina händer. Och eftersom du inte behöver fundera över lösningen på världens problem, har du tillräckligt med tid för att leva ett lyckligt och nöjt liv.

Plötsligt blev det allvar. Hur kan de dra sådana slutsatser efter 10 frågor som jag VET  att jag svara rätt på. Att jag blev förolämpad.

Jag kan tänka mig att min lillebror kände sig på samma sätt när han skulle göra skolmognadstestet och mamma fräste irriterat åt honom att kan du inte ens rita en ruta.

Tills jag lugnade ner mig och tog saken på rätt sätt

Detta är inget aprilskämt

Idag morse skulle min karl till flygfältet så vi åkte iväg. Nästan fram så börja bilen föra oljud alldeles förskräckligt.
Vi kolla att däcken hade luft och de hade de, vi kolla att avgasröret var kvar och det var det. Så vi ryckte på axlarna, jag släppte av min karl och brumma vidare.

Fick ha musiken jättehårt på p g a  oljudet. Efter en stund ringer min karl och säger att jag skall kolla vänstra bakhjulet för han kommer inte ihåg ifall han skruva fast det när han bytte till sommardäck.

Det hade han inte gjort och jag tackar alla högre makter att min karl och jag är i liv ännu. Elämässä täytyy olla vähän runkkua...


psst, kanske jag brodera ut historien lite för att få den intressantare:
Jag hörde inte alls på musik för att jag inte våga ifall det skulle ha kommit nåt annat ljud utöver det stora oljudet. Och min karl hade nog skruvat lite fast däcket men inte tillräckligt hårt. De var helt lösa när jag kolla. Sååå, nu har jag rent samvete igen. Godnatt.

Morgontvagning

Att stå under en het dusch på morgonen när det är kallt och mörkt ute är nånting som jag uppskattar.

Där kan jag stå hur länge som helst blunda och humma nånting entonigt för mig själv. Det är nästan som att vara i en livmoder inbillar jag mig.

Men här en morgon när jag äntligen bestämde mig för att NU måste jag tvätta mig. Med slutna ögon treva jag efter tvålen och hela plåtgrejen med tvålar (som aldrig har blivit fastskruvad i väggen) flög med ett brak i golvet.

Det var lite onödigt brutalt. Tänkte pissa på mig så rädd blev jag.

Det är pinsamt när man blir upprörd

Visst håller ni med att det är pinsamt när man blir upprörd? Man förlorar lite sitt ansikte, sin värdighet.
Eller visar man kanske bara sitt rätta ansikte?

I muminboken, Sent i November, hjälper Homsan, ofrivilligt, Hemulen med att bygga ett trädhus.

" Homsa!
Homsan kom ut från sin skrubb.
Har du läst nu igen, sa Hemulen. Det är farligt att läsa för mycket. Hördu. Tycker du om att dra ut spik?
Det tror jag inte, svarade Homsan.
Om nånting skall komma till stånd, förklarade Hemulen, är det alltid så att en bygger och en annan bär plank. Eller den ena slår i nya spikar och den andra drar ut gamla spikar. Du förstår?
Homsan bara tittade. Han visste att han var den andra."


I nåt skede får Homsan nog och han blir upprörd. Sen blir han så generad att han gömmer sig under bordet.

Idag blev jag också upprörd. Inte så att jag börja skrika men lite så att min röst börja darra. Det är pinsamt. Jag skulle gärna ha gömt mig under bordet fast jag tror att jag isåfall skulle stanna där.

Förstår ni?

Från boken Sent i november av Tove Jansson
Övre raden från vänster:
Filifjonkan, Mymlan, Hemulen och Snusmumrik
Nedre raden från vänster Onkelskruttet och Homsan Toft
En av de bästa böckerna, ever.

Blodtörstig

Ibland kan diskussionerna blir bra underliga.

Jag är av gammal vana väldigt rädd för vargar och björnar. Fråg int mej varför, säkert nån moster som skrämt mig när jag var liten.

Vi diskuterade i alla fall IGEN vad man skulle göra ifall man skulle möta en varg. Jag konstatera att det kan väl inte vara svårare än att möta en hund. Den är ju ungefär lika stor.

Tänk nu ifall vargen skulle sätta tänderna i mitt magra arsle, jag skulle svänga om och ta ett stryptag om vargen, så skulle jag göra.
Det kan väl inte vara så svårt att ha ihjäl den resonera jag.

Fast vargen är väl ganska blodtörstig konstatera min syster. Och fortsatte torrt att du är väl ännu mer blodtörstig. Stackars varg.

Små, söta hundvalpar? Kommer inte att ske

Jag rasta vår hund. Hon mötte en kavaljer, Simo. Den börja genast uppvakta henne. Så där ivrigt på gröten. Maja stelnar till, efter en stund visar hon tänderna och därefter nafsa hon.

Våra ungar vill att Maja skall få hundvalpar. Det kommer aldrig att ske. Så nära kommer Maja aldrig att släppa en annan hund. Hon tycker bara om människor.

Nånting måste göras

Nånting måste göras med min dator före jag får total spunk. Den sammarbetar inte alls och allt som jag vill tar en eeeeevigheeeet.
Nu skall den till datordoktorn och denna helvetesmaskin skall få smaka på sina egna beska medicin.

Jaaaa, jag börjar ta det personligt.

Varför svarar inte programmen och var har Kvackdammen försvunnit. Min del av bloggsvenskfinland är puff, borta.

Och nu när jag riktigt skall börja blogga när våren kommer och jag skall få visa min fin-fina trädgård. Visst är det lite synd om mig. Hur har jag kunnat få ett sådant datorbehov.

Nåja, big fucking deal.

Min surrealistiska värld

Inte för känsliga personer.

Sura, starka, frätande syror har tagit över min kropp. Kroppen krampar och slappnar av, krampar och slappnar av.
Jag drömmer om jätte smilyes som grinar upp sig som dödsmasker och jag faller i deras gap.
Nån skriker: Jag missar högmässan! (fast det var visst på riktigt och jag fick ett hysteriskt skrattanfall. Har aldrig hört  just de orden i vårt hus förut).
En explosion och jag förvandlas till en miljon partiklar. DaCapo skriker djävulen och BOM jag förvandlas till två miljoner partiklar. Till sist är jag endast ett rövhål i universum.

Jag viskar knappt hörbart: blåbärssaft, jag vill ha blåbärssaft.



Picasso: Girl with a Mandolin Fanny Tellier
Känner mej ungefär så

Visst lät det lite poetiskt?

Idag har jag lust

Lust att supa mig redlöst full och vara helt satans osaklig. Bara för att jag har lust.

Trååååkigt

Sladdriga makaroner och brända knackisar, smutsbyk upp till taket, Mackes matteläxa, ingen lust. Nu skall jag koka kaffe och tycka synd om mig. Det kommer ju Borgen idag.

Visst är jag spirituell som en gammal skosula.

Melankolisk förmiddag

Hela förmiddagen var jag melankolisk, det var synd om mig skall ni veta.

Min flicka föreslog att jag skulle hjälpa henne att byta rum med sin bror. Sagt och gjort. Det har jag gjort hela dagen. Jag har fortfarande nattsärken på och inte tänker jag ta av den heller mer.

Rummen blev fina. Min yngsta tog bort alla småpojkssaker ur sitt rum och istället fick hans ishockey grejer de finaste platserna. Det blev riktigt ett grabbrum och han är jättenöjd.

Min flicka satt ett jättetygsjok på väggen av Marimekkos Kulkue och det blev fint, gillar tyget.

Bild: finnishdesign.fi.
Jag kan ej fota nu när jag ingen Iphone har. Men visst är tyget fint.

Nu är det råddigt över allt förutom i deras rum då. Det var den söndagen och den kommer aldrig mer tillbaks. Jag är inte melankolisk mer.

Jag blir rabiat

Min flicka hade glömt sin mobil i ett klassrum. Hon var lugn och sa att någon för den till kansliet. Men denna någon tog istället hennes mobil och använder den. Tack och lov är det prepaid hon har.

Det är så jävla fräckt. Jag har ringt till mobilen och det har pipat upptaget. Jag har skickat sms och uppmanat personen att genast föra mobilen till kansliet. Något annat kan jag inte göra. Jag kan bara säga att det pittrar i mig.

Arghh!

En liten morbid historia

Igårkväll när jag var på min sista tobak kom en katt springande. Den stanna och höll på med nånting. Plötsligt lösgjorde sig ett litet möss och pep hjärtskärande och börja springa mot MEJ, katten sprang lekfullt efter.
Jag börja vifta och schasa, katten knep musen som fortsatte pipa tills den tystna.

Hujedamej.

Vad är det för mening?

Vad är det för mening att försöka somna när jag vet att jag om en timme skall stiga upp?

Vad är det för mening att stiga upp när jag känner mej mer död än levande?

Vad är det för mening att springa 10 ggr till WC för att jag inte vill vakna mitt i natten för att jag är kissnödig? Däremellan springer jag och dubbelkollar att kaffekokaren är avstängd? Vad är det för mening med det då?

Nu stiger jag upp.

Isn´t life beautiful?

P.s Denna "dikt" dedikerar jag till alla människor som stigit upp med fel fot och som har haft en shitty night. Varsågoda, håll till godo, det är gratis....

Voj, voj

Hade tänkt att jag inte skulle skriva om snön som har vräkt ner. Men nog är det så ledsamt att alla våra cyklar, trädgårdsmöbler är ute fortfarande. Där står de och blir alldeles eländiga.
Inte är det första vintern heller som vi plumsandes har satt dem i förvar.

Voj, voj det är inte lite småslarvigt det är så jätteslarvigt.

Verkligheten slår hårt till

Igår natt klockan 1 låg jag och försökte få tag på sömnen. Börja drömma mig bort. Hur skulle jag vara klädd när jag skulle gå på bloggfesten. Jag såg ganska foxy ut kan jag berätta. Vidare börja jag fila på mitt tacktal för jag hade blivit vald till århundrades finaste blogg. DÅ slog verkligheten till.

Vilken skitstank. Hela vår nedre våning stank. Det lukta så mycket att jag vakna från mina fina drömmerier. Det var vår hund som hade skitit på den finaste mattan. Jag rulla ihop eländet (alltså mattan inte hunden) och förde ut den raka vägen till roskisen. Jag var så ledsen, jag kunde ha vridit nacken av hunden och den som senast var ut med den, inte tillräckligt länge helt tydligt.

Och hunden? Den var nog oxå ledsen. Klockan 1 på natten mitt i den bästa dagdrömmen. Ge mej styrka.

Julkommersen

Jag har varit till Östra Centrum. Nu kan jag lugnt påstå att julkommersen har börjat. Att där var folk och bilar. Svårt att hitta parkeringsplats, svårt att hålla nerverna i styr, svårt att hitta nånting jag vill köpa.
Not my cup of tea. Att det är mycket människor tycker jag om när jag bara lugnt kan luta mig bakåt och mera iakkta. Men när jag verkligen skall få nånting gjort får jag bara spunk.
Hitta skor:

Från Min sko

Ville ju ha dessa, El Naturalista, men det kosta i Borgå Skobox 175 euro. Lite för safigt
i mitt tycke. Döm om min förvåning när samma sko kosta 100 euro i Stockmanns.
I say, skit  stil.

Pissed off

Nu har jag tränat och jag tänkte på det här:
Jag är inte pissed off nu men tyvärr har jag ganska lätt för att bli det.

Lite väl ofta när min karl kommer hem möter han mej i tamburen, svamlandes, gormades nånting groteskt. Så han köpte mej en bit plåt:

Sant

Jag är sällan ledsen och jag gråter aldrig. Jag har t o m blivit beskylld för att vara känslokall. Men det är verkligen inte sant. Nog finns det känslor i denna kropp vaikka muille jakaa. Jag är arg. Månne jag är hämmad för jag tycker det är pinsamt att gråta så att andra ser det.

Jag tycker inte att tårar är ett bevis på hur man tar saker och ting. Jag kan tycka att endel gråter hela tiden som Brooke i Kauniit och Rohkeat;) kranarna rinner i ett.

Vådan att vara tonårsförälder/ en ocean

Min pimu 7år.
Ibland saknar jag den här pimun.

Min  och min dotters kärlek kan liknas vid en ocean. Så stor är den. Och lika regelbundet som oceanens vågor slår mot stranden brusar vi upp mot varandra. Under vattnet pyr irritationen.

När skall den flickan lära sig att tiga ELLER när skall den här mamman lära sig att tiga? Jag är ju vuxen fast ungar skall veta hut.