 |
Ännu en fin bild av Tove Jansson, från
Kometen kommer |
Igår kväll satt jag och vänta på att min äldsta skall komma hem. For ut på terassen med en öl och tobak. Klockan 1 hörde jag hans mopo och jag hade honom hem. Skönt!
Men natten var varm och det var mörkt. Ljuvligt. Och himlen lysstes upp hela tiden som av jätte lampor och ibland hördes ett jätteavlägset buller, konblixtar. Magiskt och stort, jag stornjöt. Det fick mej att tänka på det här:
" Här är solen, sa han och pekade på sockerskålen. Alla de här skorporna är stjärnor. Och den här skorpsmulan är jorden. Så liten är den! Och världsrymden är så stor att den aldrig slutar. Den är alldeles kolsvart. Och däruppe i mörkret strövar himlens vidunder omkring, skorpionen, björnen, väduren...
- Nånå, avbröt pappan.
Men Bisamråttan fortsatte oberörd:
Och nästa sol får inte ens rum på ert verandabord. Det är därute.
Och så slängde Bisamråttan en smörgås ut i trädgården.
Hör nu, sa mamman och ställde undan resten av smörgåsarna. Finns det många solsystem?
Fullt, svarade Bisamråttan med dyster tillfredställelse. Av dethär kan ni förstå hur lite det betyder om jorden går under eller inte."
Ett stycke från Kometen kommer.
Muaha-ha-ha-ha! We are all going to die.