måndag 29 oktober 2012

Jag måste erkänna

Jag röker igen. Fast det har ni säkert förstått eftersom jag inte har skrivit om mitt icke-rökandet överhuvudtaget. Det är så pinsamt.

Saken är den att jag vill nog sluta men tillika vill jag inte. Och den där vill inte-sidan vann liksom. Som det sämre alternativet ofta gör.

Fin hud, bättre syreupptagning, känna dofter bättre, vackrare tänder är liksom ingenting jämfört med en tobak.

Det som jag är rädd för är kol. Det som alla rökare får och gör att man inte får luft mera.
Min mamma är 68 och är storrökare och hon har ganska paha kol. Får vila sej ganska ofta för hon får inte luft. Det är skrämmande och det vill jag inte.
Så därför resonerar jag som så att de positiva effekterna kommer först sen när jag är 70 eftersom då har jag ju inte kol. Fuck!  Borde aldrig ha börjat! Jag har ingen ryggrad.

Läser just nu mycket bloggar som handlar om träning. Blir så himla fascinerad av människor som bestämmer att inom ett år skall jag springa typ marathon. Och så gör dom de, piece of cake. Ingen tycks aldrig misslyckas, ge upp och istället dra huvudet fullt för att man är så fucked up på sej själv.
Jo, jag vill hellre läsa om när folk lyckas, jag är inte avundsjuk mer förundrad. Jo, jag förstår att andra än jag oxå misslyckas.

Min karl sa åt mej att jag skall inte skriva om ledsna, tråkiga saker att ingen vill läsa sånt. Nu skriver jag ju inte nåt nytt mästerverk utan jag skriver ju om vad jag har varit med om. Jag är en vanlig människa med ups and downs och just nu är det lite mera åt downs-hållet. Inte så att jag önskar gräva ner mej fast det onekligen ibland är lockande.
Jag är ju i alla fall frisk, bildigt talat. Tror att jag skall färga håret i nån ny, frän färg. Knallrött får det bli. Kanske ett knallrött läppstift som jag smetar över mina naturliga läppkonturer. Så ser jag  liksom ut som jag känner mej. Utsidan synkar med insidan. Äh, jag drar mina dåliga skämt igen.

Nej! Ny vecka nya tag! Nu skall jag inte vältra mej i min misär mer. Nu skall jag träna. För det har jag liksom oxå skippat x antal veckor. Men den klagosången tar jaen annan gång. Kanske jag skulle resa till klagomuren och högljutt klaga där.

Trevlig måndag.

8 kommentarer:

  1. Nå voj äsch. Man känner ju sig alltid lite skit efter att man inte uppnått det man tänkt sig, men kanske du tar nya tag snart igen! Man vet ju aldrig :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det känns lite surt. Men jag tror nog att jag försöker, försöker och varje gång jag inte röker är ju ändo en liten seger.

      Radera
    2. Och sen måst man väl kanske nog vilja det riktigt på riktigt förrän man faktiskt genomför det.

      Radera
    3. Tror att du satt fingret på det riktiga problemet där.

      Radera
  2. Vet du jag tänkte idag på dig och funderade om du röker igen.... just för att du inte skrivit om det ;). Nå vara hur de vill, d e din sak ju.

    Jag gillar också läsa eller titta på tv på sådana människor som gett sig ut för att göra något och så lyckas d!
    Själv...lyckas...jag...inte. Jag ger upp!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är så pinsamt. Jag fattar inte hur en del bara lyckas med allt. Jag kan säga att jag är bra på att misslyckas.

      Radera
  3. Jag läser gärna om folks medmänsklighet. Orkar inte alls med de där glassiga megalyckliga bloggarna. Nobody likes a showoff anyway!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Instämmer. Visst är den där mindre glassiga sidan minst lika intressant om int intressantare. När det är tufft kommer människors riktiga jag fram tycker jag lite. Trevlig helg.

      Radera