När mitt andra barn skulle födas så försökte jag att inte tänka på vad som egentligen händer med mej. Jag blev lite frånvarande. Varje gång en ny sammandragning svepte över mig så börja jag gnola på en Elvissång och gunga lite mjukt med mina höfter, fram-och tillbaka.
Jag sket i om det kanske såg lite konstigt ut. Det gick bra. Det var som om det inte alls hände mig och jag hade inte tagit lustgas ifall ni undra.
(Nåja, tills ungen var född hände ju nog en hel del som kanske inte var så frånvarande men det är en annan historia.)
Ibland här hemma när känslorna går heta så tror jag att jag skall börja blunda, sakta gnola Love Me Tender och gunga med höfterna. Tills det värsta har gått över.
Kan hända att ungarna skulle bli förskräckta och undra ifall de borde ringa 112 så att vitrockarna kommer och tar mig. Jag vet faktiskt inte vilken mamma de skulle föredra.
Jag tror att jag själv föredrar dendär gnolande, leende mamman. Åtminstone har jag inte skadat någon....
ha ha när de du eller jag så e allt normalt ;)
SvaraRaderafrånvarande eller närvarande det är frågan.
Radera