Ibland känns det som att nu faller jag, nu brakar det loss, nu kommer det en tsunami och sveper bort allt.
Vad jag menar är att sköta om en familj är just det. Ifall jag inte hela tiden håller efter så brakar det loss. Att vara en morsa är nånting som jag aldrig kan ta ledigt ifrån. Det skrämmer skiten av mej. Vilket ansvar jag frivilligt har tagit på mej!
Helt praktiska saker som byk. Ifall jag inte tvättar kläder på 3 dagar så finns det, bokstavligen talat, ett berg av smustbyk.
Ifall jag inte lagar mat är vi hungriga. Ifall jag inte städar är det råddigt... ni fattar.
Nu kanske ni tycker att med två tonåringar i huset kan väl de hjälpa till. Sant!
Men jag skall säga åt gullungarna gör det, snälla. Kan du vara snäll och föra ut roskisen? Jag skall visa hur man gör det, när man gör det och framförallt vad man INTE skall göra.
Det är mitt ansvar. Här är det svart och vitt som gäller. Mitt och min karls, förståss, ansvar.
Jag har ganska lätt för att bli melankolisk, finne som jag är. Tycka att alla andra är lyckligare, har det lättare, har mer väluppfostrade, duktiga barn...
Men jag har lärt mej en sak. Det tog bara halva mitt liv att inse:
Skit i alla andra. Nu sätter jag på en bykmaskin, nu plockar jag upp dendär strumpen, nu tänker jag ingenting, nu gör jag bara.
Och då, kanske, det känns bättre.
Så mitt råd när ni är melankoliska plocka upp strumpor utan att tänka, börja städa så där lite försiktigt. Ni städar samtidigt bort era ledsna tankar.
Touché, vännen min.
SvaraRaderaJag känner nog lika. Mitt jobb tar aldrig slut. Jag kommer hem från jobbet, där väntar mitt andra jobb. För nog känns det som jobb emellanåt, då man skall sköta hemmet och barnen.
Mannen kommer hem... det enda han kan fundera på är när han slipper och träna? Och bli sur om han inte slipper.
Ibland brukar jag fundera hur det skulle vara om jag inte gjorde allt det jag gör här hemma? Jag gör ju sådant som "inte syns", men att lämna det ogjort syns genast. Ibland undrar jag också om karafolket i huset bara tror att det är någon snäll fé som städar, byker, lagar mat etc. Ingen fattar liksom att det är jag som gör det....
Oooh...kunde skriva en roman om detta, men nu får det vara nog - för ikväll ;)
Du e duktig, vännen, d e du! Jag lyfter hatten att du orkar.
Tack.
RaderaJa, mammor är nog vardagens hjältinnor. Vad hjälper det att marra och pirra. Vi måste ju tänka på de små liven i första hand och det vill vi ju. För mej är det nog ansvaret som är tyngst, vetskapen att det går på tok ifall jag inte ställer upp/orkar.
jepp tuttu tunne,jag går dag ut o dag in som en jävla bandspelare, ingen hör på mej. jag tror jag ska banda in vad jag vill säga o stoppa på de en dag, åtminstone blir di kanske intresserade för minuten ;) Nu vet jag precis vad som borde göras men alltid finns de int ork, min karls strumpor o kläder som int finns i byk korgen kastar jag tillbax i hans skåp, han måste ju visa ett bra exemplar, de sant Neppis jag sku kunna skriva en bok om de med, men istället lyfter jag opp strumpan med ;)
SvaraRaderaJust det. Jag vet jag borde göra men jag orkar inte heller. Fast det i långa loppet skulle blir lättare. Men just då när jag borde ta itu med saken failar jag, ser bort och låtsas att det regnar... .tra-la-la-la-la-laaaa
RaderaTACK alla kvinnor. Utan er skulle hemmen vara en enda röra. Och mycket annat skulle också vara tuffare.
SvaraRaderaDu är snäll du, ifall du vill vara det.
Radera