Skönt att vara asocial

Ibland,ganska ofta, skär det sig mellan
Filifjonkan och Mymlan därför att de är så olika.
Fin-fin illustration av Tove Jansson

En väldigt stor bit av mej är asocial därför att ibland beter sej folk överlag så konstigt.

De fastnar för detaljer när jag vill prata om livets mening.
Nej, men åh! vad det här är gott när jag själv skulle kunna äta kangelbär utan att märka det.
Eller tvärtom:jag tycker att en skjorta är fin så börjar de dilla om barnkraftverken som tillverkat den.

Ibland synkar det inte och jag vill bara dra täcket över huvudet. Ganska ofta orkar jag inte bry mej.

Nu när det är höst är lusten att dra täcket över mej ännu större. Ligger där under täcket och lyssnar på Sent i November och skrattar för mej själv. Jag kan aldrig sluta förundras över hur bra Tove Jansson skriver.
Här kommer ett stycker från Sent i November:

" Plötsligt ropar Filifjonkan: Man får inte röra i gamla löv! Det är farliga! De är fulla av förruttnelse! Hon sprang framåt verandan med filtar släpande omkring sig. Bakterier! skrek hon. Maskar! Larver! Krypdjur! Rör inte vid dem!
Hemulen fortsatte att räfsa. Hans envisa och oskyldiga anskikte hade skrynklat ihop sig och han upprepade trumpet: Jag gör det trevligt för Muminpappan.
Jag vet vad jag talar om, sa Filifjonkan hotfullt och kom närmare. Mymlan tittade på dem. Gamla löv?tänkte hon. Vad folk är underliga..."

Just sådär som Mymlan känner jag mig ofta. Jag förstår inte helt enkelt.