torsdag 16 februari 2012

Mitt muminhus är ett brunt 70-tals radhus

Bisamråttan, gäst
I muminhuset är alla välkomna. Räcker inte sängarna till så bygger muminpappan hastigt några nya sängar eller om det är ett litet skrutt kan de fast sova i en byrålåda. En massa filosofer, snoffslor och viffslor som alla sköter sitt, muminmamman behöver inte passa upp dem.

gäster i muminhuset
När jag var ett barn bodde vår familj i ett brunt 70-tals radhus på landet. I det radhuset fanns det en massa ungar och således också en massa mammor. Dessa mammor var hem på dagarna. De umgicks dagligen hem på backen: skvallrade, filosoferade och skötte om varandras barn. Jag hörde till de äldre i barnaskaran. Det bästa jag visste var att tjuvlyssna när mammorna prata. Tala om livets skola, jag lärde mej mycket matnyttigt.

Såhär efteråt kan jag nostalgiskt tycka att stämningen var lite som i muminhuset. En massa människor som fnatta omkring med sitt, bodde bredvid varandra och umgicks otvunget varje dag flera timmar per dag.

När jag var mammaledig så kunde jag också umgås ganska mycket, jag hade tid. Men riktigt samma var det ju inte när vi inte bodde vägg i vägg. Ju äldre ungarna blir desto mindre tid tycks jag ha. Nu är det bara att ta fram kalendern och hoppas på att hitta en dag som passar alla inblandade. Synd, eller vad?
gäster i muminhuset

 Tove Janssons illustrationer



4 kommentarer:

  1. Ja du! Barndomsminnen är ljuvliga, lukt o smak skall vara som man minns som barn.

    SvaraRadera
    Svar
    1. I know: Mammas köttbullar är bäst.

      Radera
  2. jag minns ludiveeton, strandlivet som vara från morgon till kväll, fast man inte kunde simma. Mammona på mattställningen, o min morssa, fan va hon va snabb när hon blev arg ;)

    SvaraRadera